Vårt sikte är inställt på fiske i den oansenliga västvallatjärnen utanför Hede, att det slutligen skulle komma att handla om storöringsfiske var inget vi ens hade en tanke på då. Rödingarna som upphetsat simmade i stim vakandes fram och tillbaka över tjärnen om nätterna var det vi mindes. Svårfångade men lockande och ingivandes hopp. Vi övernattar i min morbror Anders stuga i Västsätern. Ett smidigt boende med rinnande källvatten ur slang, gasolspis och gasolkyl.
När vi anländer till stugan på eftermiddagen så ser vi två bilar utanför och förvånat knackar vi på dörren. Min morbror hade sagt OK till att vi fick låna den och vi blev därför överraskade. Synen som möter oss är än mer överraskande, det stånkas och stönas innanför dörren innan en man krypandes öppnar den och liggandes väser välkomna. Vi förstod först senare att han var rullstolsburen. Det luktar gammal fest och riktiga män. Ett antal glada, trötta och överförfriskade män befinner sig lite överallt i stugan men alla väkomnar oss glatt.
Vi är i tjugoårsåldern, lite försynta när sådana syner möter oss men förklarar i alla fall att vi är här för att fiska i Västsätersjöarna. "Jamen förfan vi ska bara städa och sen dra hem så det blir bra". Dagen efter berättar vi om upplevelsen för Anders som skrattar och berättar om det galna kompisgänget som är beryktade, en av dem är bröder till en, i länet, mycket känd skald.
Rödingen i tjärnen är svårflirtad, ett antal nätter går vi lottlösa. Umgänget är glatt ändå, vi sover länge på dagarna och gör, vad nu tjugoåringar gör, i väntan på nätterna och fisket. Min flugfiskeutrustning består av ett välanvänt Daiwa glasfiberspö i klass sju med svart foamhandtag. En dubbeltaperad flytlina från ABU och rullen, min favorit en ABU Diplomat 178 i mattsvart metall. Andra kvällen sitter jag på den vingliga lilla bryggan utanför fäbodvallen och kastar mot enstaka rödingvak. Tomas sitter bakom mig, han har tagit en paus från fisket och kanske en gång för mycket blivit irriterad över den nyckfulla rödingen? Vi pratat lågmält med varandra medan jag fiskar.Mitt i en mening, en virvel, stor fisk, precis på kastavstånd framför mig. Tomas tystnar, jag kränger till där jag står på knä för att vrida min kroppshydda så att kastet blir bra. Nattsländepuppan landar med ett "plopp" mitt i vakringen. Tystnad, det känns som en evighet innan vattnet där flugan landat överraskande exploderar i en virvel. Det smäller till i fluglinan och jag höjer spöet i ett helt obefogat mothugg. Fluglinan rusar mellan mina fingrar på vänsterhanden, jag fattar snabbt och försöker resa mig upp för att få kontroll på situationen.
Framför mig ligger löslinan i stora slingor på bryggan och mina skor. Jag har bara kommit halvvägs i försöket att ställa mig upp. I ögonvrån ser jag det jag fruktar, min högra fot vilar på linan och jag hinner inte flytta foten förrän fisken där ute i mörkret dragit iväg med såpass mycket lina att det tar stopp... Ett "klick" är det enda som hörs utöver min upphetsande andning. Linan är av, kommer flygande tillbaka, emot mig. Flugan sitter kvar i fiskens mun och 0,20-tafsen mäktade inte stå emot den tunga belastning som ett direkt stopp gav.
Mitt vrål "faaaaaaaan" ekar över fjällvidderna, bakom mig fnittrar Tomas som i chock. Vad VAR det? Var det röding? Var det öring? hur mycket vägde DEN egentligen?
Tusen tankar, smärta och ångest. Vi pratar oss ur det hela och jag bannar mitt slarv med löslinan. Natten är snart över, dimman vandrar in över tjärnen och kyler ned insektsliv och ytvatten. Frågorna återstår...
Tomas är mycket intresserad av teknik och framförallt av min morbror Anders solcellsdrivna fjortontums tv. Han bränner många timmar framför den, var det inte fiske vi var här för kan man undra? Konstitutionsutskottet (KU) fick sitt publika genombrott med den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Under veckan direktsändes utfrågningarna och ledamöterna i KU blev tv-kändisar. Många minns säkert den omtalade ordväxlingen mellan Carl Lidbom och Anders Björck. "Trams" sade Lidbom om Björcks frågor om buggning varpå Björck svarade med ett "Vet hut!".
På den fjärde natten smyger jag i det kolsvarta på skogssidan av tjärnen och plötsligt förnimmer jag en plog i vattenbrynet framför mig. Jag lyckas trots min nervositet få ut ett litet skeddrag av modellen Salamander, 10 gram i silver/svart/vit. Direkt efter nedslaget vevar jag draget mot rörelsen jag tidigare såg i vattnet framför mig och då tar det tvärstopp innan min ultralätta haspelutrustning kvider när den ger ifrån sig en, två, fem, tio meters lina i en enda rusning. Jag hojtar över tjärnen även denna natt men av lycka nu. En stund senare håvar jag en öring, en stor fisk, och det fullkomligt dånar inom mig. Känslor som rusar och tankarna att jag klarade det. Kontrasten till den svala mörka, tysta, fjällnatten är total. Efter någon stund hörs en nyfiken fråga från andra sidan tjärnen "Är det en öring, vad väger den tror du?"
Vågen visar på 1.6 kg och på Turistbyrån i Hede kan man erhålla Härjedalens storfiskemärke om man väger in öring över ett kg.Dagen efter är invägning men även dagfiske för nu vet vi vad som simmar omkring i tjärnen. Tomas håller sig inne framför lillbildsteven men lämnar huset efter ett par timmar med nya citat från tv-showen. När han kommer promenerande så vakar det i den lilla viken som är full av näckrosor. Han skämtar något och skickar ut ett litet skeddrag i Salamandermodell, vad annars. Kastet blir perfekt och landar mitt i vakringen. Inte dåligt (!) med tanke på att han gjort så få kast innan dess denna vecka. Som väntat så hugger det direkt, en dramatisk kamp bland näckrosorna följer. Tillsammans kan vi så småningom se till att öringen som väger 1.3 kg landas. Vilket fiske!
"Dä må int va samma öring" säger gubben bakom disken när vi dagen efter att jag varit nere kommer med Tomas öring för att införskaffa ytterligare ett storöringmärke.
Jonas Gavelin
Citera mig gärna men ange källa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar