I min hylla står fortfarande böcker av kända författare i originalutgåvor. Min gudfar Lasse, som i sitt yrkessamma liv var förläggare, försåg mig dessutom varje jul med någon eftertraktad och välskriven fiskebok av bl a danske flugfiskaren Preben Torp Jakobsen. Nog lärde jag mig teorierna från grunden – en Sann brasfiskare.
Mina ungdomsvintrar i Stockholms Ström och gudföräldrarnas utlånande av sin lilla utombordare i början på nittiotalet gjorde att jag blev allt mer aktiv när snön låg. Nu var det inte bara abborrpimpel som gällde den vita delen av året. Jag hade ingen egen bil men fick låna av mina föräldrar, oftast gick det till så att jag åkte in till mammas jobb för att låna bilen över dagen när hon inte behövde den.
I december 1991 tog jag min första skärgårdsöring i Kagghamrafjärden, en utlekt trekilosöring bet i min spinnfiskade vobbler, en Bomber 15 A, på en grynna och jag hade knäckt koden.
Jag var vinterfiskare och inte längre bara brasfiskare.
Pimpelturer riktade efter abborre bokades av så länge isen inte låg i skärgården och nylonlinan på haspelrullen fick bytas mer frekvent än tidigare år. Nya lättare drag har under åren införskaffats och framförallt har flugfisket blivit något som jag nu ägnar mig åt året runt.
Att fiska på vintern i Skärgården går bra så länge inte isen ligger eller lufttemperaturen kryper alltför långt under nollan. För oss som kan jämföra den vackra och karga vintermiljön med sommarens färger, folk och båtliv blir kontrasten härlig, nästintill helgonlik. För mig är det något alldeles särskilt att vara ute nästan ensam i denna storslagna miljö den tiden på året. Det gör faktiskt ingenting att det är längre mellan huggen än under vårens bästa månad april.
Mitt första val för flugfiske av havsöring i Skärgården blir alltid en variant av streamern Wolly Bugger, antingen som attraktionsfluga i flourescerande röd/svart eller som fiskimitation i olive/vit kombination. Det mjuka materialet i svansen fungerar oerhört effektivt oavsett hur snabbt eller långsamt man tar hem flugan. Jag binder alla mina kustflugor på en krok med större krokgap (jfr Partridge´s Shrimp hook) i storlek 4, modellen har med sitt större gap en förmåga att bättre kroka fisken än ordinarie streamerkrok. Det är min uppfattning.
Med barn hemma blir inte fisketillfällena lika många som förut och jag valde denna dag att inleda med haspelspöet och ett epoxidrag ur Guideserien från Skärgårdsguiderna för att se om jag kunde hitta fisken på den badplats som jag utsett till dagens fiske. Ett fisketillfälle inleds alltid kvällen innan med bläddrande bland sjökort och gamla fiskeanteckningar, jag besöker SMHI på nätet och försöker ta reda på väder och vind. För mig viktiga förutsättningar för att kunna välja rätt plats för dagen.
Flugspöet var som vanligt riggat med en flytlina och en attraktorfluga nu när vattentemperaturen låg på någon plusgrad, men det ligger kvar vi ryggsäcken. Jag låter kasten gå i solfjäderform över viken och det lilla lätta epoxidraget fladdrar förföriskt strax under ytan, det är frånlandsvind och solen värmer nog upp vikens vatten någon tiondels grad så att havsöringarna piggnar till. Efter en halvtimme har jag vadat ut några meter i vattnet och försökt nå ett stenparti längre ut. Perfekta kast och vevstopp, draget har passerat varenda vinkel runt stenpartiet men ingen öring visar sig.
Mina tankar går till flugspöet för jag tycker att det är mycket roligare att kasta med fluga när fisken ändå inte visar sig. Det är egentligen ingen idé att rusa runt och jaga fisken med dessa förutsättningar, det är helt enkelt bättre att fokusera på en bestämd fiskesträcka och att finkamma dem med jämna mellanrum under dagen. Däremellan åker kaffetermosen fram. Skärgårdsfiske kräver tålamod och en mätt mage så fikapauser är det gott om.
Jag sneglar inåt stranden för att titta till utrustningen och då ser jag i ögonvrån något som rör sig i vattnet några meter till höger om mig. Det är inte mer än några decimeter djupt där jag tydligt ser en örings ryggfena sakta ploga omkring, att den inte skrämts av mig och mitt kastande?
Med ens blir jag blickstilla, tusentals tankar far genom huvudet – hur gör jag nu? Hur har jag lyckats vada förbi fisken utan att skrämma den? Med ett enkelt underhandskast låter jag draget landa någon meter från fisken som jag nu ser tydligt. Vattenytan exploderar när fisken på drygt två kilo skrämt rusar ut på tryggare djupare vatten. Snopen står jag kvar med vattenstänk i ansiktet. Draget har jag i rena förskräckelsen vevat in i spötoppen.
Det smakar salt på överläppen. Det är alldeles tyst.
Jag ser inga fler fiskar. Den var ensam. Det var dagens chans för mig och jag missade den. Med nedböjt huvud vadar sakta tillbaka till min ryggsäck och häller upp en kopp kaffe. Medan kaffet värmde min chockade kropp funderar jag på vad som gick fel, helt klart skulle jag ha presenterat en fluga för fisken istället för det hade förmodligen inte skrämt den på samma sätt. Efter pausen går jag med flugspöet en bit inåt viken för att spana och se om det finns fler havsöringar som simmat in på grundområdet.
Mina tankar går till flugspöet för jag tycker att det är mycket roligare att kasta med fluga när fisken ändå inte visar sig. Det är egentligen ingen idé att rusa runt och jaga fisken med dessa förutsättningar, det är helt enkelt bättre att fokusera på en bestämd fiskesträcka och att finkamma dem med jämna mellanrum under dagen. Däremellan åker kaffetermosen fram. Skärgårdsfiske kräver tålamod och en mätt mage så fikapauser är det gott om.
Jag sneglar inåt stranden för att titta till utrustningen och då ser jag i ögonvrån något som rör sig i vattnet några meter till höger om mig. Det är inte mer än några decimeter djupt där jag tydligt ser en örings ryggfena sakta ploga omkring, att den inte skrämts av mig och mitt kastande?
Med ens blir jag blickstilla, tusentals tankar far genom huvudet – hur gör jag nu? Hur har jag lyckats vada förbi fisken utan att skrämma den? Med ett enkelt underhandskast låter jag draget landa någon meter från fisken som jag nu ser tydligt. Vattenytan exploderar när fisken på drygt två kilo skrämt rusar ut på tryggare djupare vatten. Snopen står jag kvar med vattenstänk i ansiktet. Draget har jag i rena förskräckelsen vevat in i spötoppen.
Det smakar salt på överläppen. Det är alldeles tyst.
Jag ser inga fler fiskar. Den var ensam. Det var dagens chans för mig och jag missade den. Med nedböjt huvud vadar sakta tillbaka till min ryggsäck och häller upp en kopp kaffe. Medan kaffet värmde min chockade kropp funderar jag på vad som gick fel, helt klart skulle jag ha presenterat en fluga för fisken istället för det hade förmodligen inte skrämt den på samma sätt. Efter pausen går jag med flugspöet en bit inåt viken för att spana och se om det finns fler havsöringar som simmat in på grundområdet.
Plötsligt ser jag ytterligare en öring kryssa fram ett tiotal meter längre ut, botten under fisken är av leopardtyp dvs bestående av en variation av tång, sand och större stenar. Därför är det svårt att upptäcka den.Klassiskt havsöringvatten.
Jag är spänd och ivrig men tvingar mig själv att ta det lugnt. Det tar mig en dryg kvart att vada mig i position för att presentera flugan för öringen, nästan krampaktigt börjar jag kasta när jag är cirka femton meter från fisken.
Den är inte rädd eller verkar orolig trots att ringarna från min vadning på det lugna vattenspegeln går över den. Sedan händer ingenting. Under en timmes tid presenterar jag ett antal olika attraktor- och fiskimitationsflugor för öringarna som är i området (ja det är åtminstone två nu, ser jag). Det är som att fiska i ett akvarium men fiskarna är helt ointresserade av mina flugor. Jag ser att de äter något för med jämna mellanrum glimtar det till av vitt i deras munhålor och en gång står en av öringarna, bildligt talat, på huvudet i en tångruska.
Kaffedrickandet har gjort mig kissnödig och jag står utvadad till knäna i vattnet då det slår mig att de säkert äter tångmärlor.
Jag vet att öringar kan vara ruskigt selektiva.
Jag vet att jag har läst om sådana situationer och bannar mig själv för mina slöa tankebanor.
Med flugspöet under armen letar jag fram en fluga av mönstret Magnus, en enkel palmerhacklad fluga på åttans krok och med kulkättingögon. Flugan känns stor, för stor.
Linklipparen friserar den hjälpligt och jag knyter den på 0,22-tafsen. Nu är jag spänd för öringarna är kvar på det tio kvadratmeter stora området och mitt val av fluga känns hett. Hur kissnödig är jag? Just nu tänker jag inte på det. Kastet blir misslyckat och flugan landar säkert tre meter ifrån den närmaste öringen, irriterad börjar jag ta in lina när öringen vänder om och simmar som en tok efter min nedklippta Magnus! Tankar om att jag ska blunda när öringen hugger för att inte se och råka rycka flugan ur käften på fisken försvinner då min niofotare bugar djupt och fluglinan fräser när den släpper från ytspänningen.
Fisk!
Allt gick så fort och nu sitter den där, oerhört stark och pigg trots det kalla vattnet. Öringen hoppas och det stänker över den lugna vattenytan. Solen skiner och det är vackert väder slår det mig när jag tittar upp ur vad som nästan var en dröm. Fisken vältrar sig i ytan och jag undrar om knuten ska hålla. Ett par minuter senare har jag strandat och klubbat en blanköring på dryga två kilo. Vilken vinteröring.
Senare samma dag ringer jag min kompis Peter från bilen och han bekräftar att just där, på den badplatsen, så har han hört många flugfiskare som har haft ett bra fiske efter vinteröring. De kan just under de kalla vinterdagarna ses rota i tången för att få fram godsakerna.
Sedan den januaridagen, där på Muskö, så har jag alltid imitationer av tångmärlor i min flugask.
Jonas Gavelin
Citera mig gärna men ange källa.
Jag vet att öringar kan vara ruskigt selektiva.
Jag vet att jag har läst om sådana situationer och bannar mig själv för mina slöa tankebanor.
Med flugspöet under armen letar jag fram en fluga av mönstret Magnus, en enkel palmerhacklad fluga på åttans krok och med kulkättingögon. Flugan känns stor, för stor.
Linklipparen friserar den hjälpligt och jag knyter den på 0,22-tafsen. Nu är jag spänd för öringarna är kvar på det tio kvadratmeter stora området och mitt val av fluga känns hett. Hur kissnödig är jag? Just nu tänker jag inte på det. Kastet blir misslyckat och flugan landar säkert tre meter ifrån den närmaste öringen, irriterad börjar jag ta in lina när öringen vänder om och simmar som en tok efter min nedklippta Magnus! Tankar om att jag ska blunda när öringen hugger för att inte se och råka rycka flugan ur käften på fisken försvinner då min niofotare bugar djupt och fluglinan fräser när den släpper från ytspänningen.
Fisk!
Allt gick så fort och nu sitter den där, oerhört stark och pigg trots det kalla vattnet. Öringen hoppas och det stänker över den lugna vattenytan. Solen skiner och det är vackert väder slår det mig när jag tittar upp ur vad som nästan var en dröm. Fisken vältrar sig i ytan och jag undrar om knuten ska hålla. Ett par minuter senare har jag strandat och klubbat en blanköring på dryga två kilo. Vilken vinteröring.Senare samma dag ringer jag min kompis Peter från bilen och han bekräftar att just där, på den badplatsen, så har han hört många flugfiskare som har haft ett bra fiske efter vinteröring. De kan just under de kalla vinterdagarna ses rota i tången för att få fram godsakerna.
Sedan den januaridagen, där på Muskö, så har jag alltid imitationer av tångmärlor i min flugask.
Jonas Gavelin
Citera mig gärna men ange källa.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar