Dalarnas bästa öringvatten

Det är något alldeles speciellt med platser där vägen slutar och vildmarken tar vid. Där horisonten öppnar sig och perspektiven vidgas. Grövelsjön i norra Dalarna är en sådan plats, omgiven av naturreservat och nationalparker i Sveriges sydligaste fjällvärd.
Väg 70 slutar här.

Efter sex timmars bilfärd lastar vi ur våra ryggsäckar från bilen för att förbereda vandringen. Grövelsjöns fjällstation har huserat turister sedan slutet av trettiotalet och Carl von Linné var en av de första upptäckarna i området. Nu står jag äntligen här bland historia och bäcksländor, det är andra veckan i juni och sommaren har just kommit. Jag är flugfiskare sedan barnsben och har hört så många historier och läst böcker och tidningsartiklar om fiskevattnet vi snart är framme vid. Det Författaren kallar "Svartån".

Det är 17 grader i luften och en mjuk sydlig vind smeker mitt ansikte, det känns snarare som om som våren är kommen i denna karga fjälldal. Jag går sist i den skara av fyra ivriga flugfiskare som med snabba steg går längs det som kallas ”E4:an” av mina vänner. Fluglinorna rasslar mot våra spöklingor i takt med våra steg och luften andas förväntan.








Om vädret fortsätter såhär så slår fjällbjörkarnas musöron helt säkert ut under dagen och det är ett klart vårtecken. Jag är här för att fånga öring, stor vacker brunöring. Vadarskorna landar mjukt på spången av breda träplankor som är nyrenoverad och jag skänker en tacksamhetens tanke till mitt val av nedvikbara andasvadare som jag stoppat i skorna. Vi är ivriga att blöta linorna och vi blir snabbt varma när underlaget är så enkelt att ta sig fram på.

Rolle går först och stannar ibland upp för att berätta en anekdot som han har varit med om vid någon av håarna. Rolle har fiskat i ån sedan sextiotalet och hans två söner Oskar och David är som alltid också med på resan. Jag har ynnesten att få åka med istället för morfar/svärfar som av åldersskäl inte orkar längre. Tillsammans har de mer än 80 fiskeveckor här så det de har att berätta andas erfarenhet och bygger upp spänningen.

Fiskeutrustningen för denna tidiga sommarvecka är ett niofots spö i klass fem med en sexans flytlina. WF-linor med tydligt definierade klumpar sk sjölinor är något som nyttjas mycket i detta system, i håarna kan det vara bra att kunna kasta långt men framförallt att behärska vinden som alltid pressas igenom denna dal. Mina ledsagare kompletterar alltid utrustningen med ett extra spö som är riggat och klart med en sjunklina. Fisken äter ju alltid oavsett otroliga kläckningar eller stiltje som min nära vän Oskar säger.



Tidigt på säsongen dominerar imitationer av bäcksländor, fjädermygg och små fiskimitationer. Kommer värmen så kan torrflugefisket med små dagsländor vara oerhört spännande.

Jag bestämde mig långt innan avfärd den första gången jag besökte ån att ett knippe sjunktafsar i olika varianter fick duga för mig. Några år och resor senare vandrar även jag spångarna fram med två flugspön i handen, det blir så mycket effektivare att kunna växla mellan en ytligt presenterad fluga på ena spöt och att i kastet efteråt kunna växla spö och låta en husmaskimitation långsamt vandra längs botten.

Jag har som många andra sportfiskare läst Nils Färnströms böcker om Svartån och liksom andra har jag försökt placera håarna där de hör hemma. Om han bytte namn och ordning på dem med flit vet nog bara han själv men många sköna beskrivningar och idéer för fisket ger det. Dock är det mina vänners fiskehistorier som verkligen andas tips om tekniker och de kan prata i timmar om hur en viss sten i en hå fiskar bra under olika omständigheter. Hur vindar och temperatur ändrar förutsättningarna.

Mina odds att få fisk är mycket goda, många skulle betala tiotusentals kronor för en veckas guidning i världsklass.

Precis som i alla fiskegäng som återkommande fiskar tillsammans så myntas en stämning, en jargong, deltagarna emellan. Varje år blir vi alla påminda om saker vi gjort eller sagt tidigare. Det får man bjuda på även om det finns situationer som man inte bjuder andra utanför den invigda cirkeln på. Det skrattas gott åt historien med ”björnen” och hur vi fyra i närmare en timme smög oss runt en rotvälta för att undvika att ”björnen” skulle vilja ha Rolles tvåkilosöring som han bar på. Vi stod på tå och skrek åt Rolle att röra sig hit och dit och att nu rör den på sig etc. En annan är när jag själv tog med en linneduk istället för underlakan…


På vår promenad längs med håarna stannar jag och Oskar till vid strömmen, som förbinder två håar. Ett par korta luftkast och jag låter den lilla bäcksländenymfen i strl 14 vandra nedför strömmen. Hugget kommer stenhårt i första kastet och överraskande. Jag trodde inte att fisken skulle stå så högt upp i strömmen. Jag imponeras av styrkan och skrattar, att en öring på uppskattningsvis kilot är så stark att jag knappt rår på den. Efter lite springande fram och tillbaka längs stranden lyckas jag snart landa den. En kort vägning i en knutlös håv innan den får simma tillbaka visar att den väger prick 1 kg. Tack.



En stor portion laxöring fileas av Rolle samtidigt som vi summerar den första fiskedagen över en maltwhiskey. Det blåser en alldeles för vanlig nordanvind och det ett par sekundmeter för mycket, det går vita gäss på den största hån. Whiskeyn värmer gott där vi samlas runt fisken.
När man pratar om Svartån ligger det alltid nära till hands att prata om just Färnström som beskrev detta vatten i böcker som "Öring", "Med streamer mot strömmen" m fl men historierna jag får höra vid elden handlar naturligtvis mest om svärfar och morfar Sven, tillika skidliftkonstruktör, som tillsammans med just Nils upptäckte fiskevattnet i början på femtiotalet. Svärfar var inte sen att locka med sin svärson på årliga flugfisketurer och som svärson var det bara att gilla läget, Rolle låter inte särskilt ledsen när han beskriver hur det hela började.

Det sprakar härligt i brasan när jag får höra berättelser om flugan ”den lilla lila”, taktiken och inställningen till fisket här. Vi sitter i den lilla spartanska trästugan och myser medan nordanvinden dånar därute. Historien om när Sven upptäckte hur Färnström tog streamerflugan Muddler till detta legendariska vatten, hans smygande, och om hur han smusslade vid inloppet till en hå och tog fisk på fisk, i min slummer ser jag prickig fisk överallt. Jag somnar leende med en Royal Coachman Fan Wing, en fantastiskt vacker och klassisk torrfluga, på näthinnan.

Som ett pärlband ligger håarna på sin väg ned i Fulan. Inloppsströmmarna till varje hå lockar naturligtvis bra med fisk och jag minns fortfarande väl hur David i sitt första kast för säsongen tog en öring på 1.9 kg, då kan man snacka om att lägga ribban högt. Mina vänner här har tagit mycket stor öring under sina turer, det är i sin tur en alldeles egen berättelse.

Jag står på en sten längst ut i översthån och det klara vattnet ligger alldeles blankt. Framför mina fötter är det djupt, kanske tre meter men jag ser inte botten. Långt därute går en större fisk och av vakbilden att döma plockar den nymfer alldeles under ytan, jag låter spöet jobba och får rytmiskt men nervöst ryckigt ut tillräckligt med lina för att flugan skall hamna inom räckhåll för fisken. Min kaststil är inte alls graciös som fisket med dubbeltaperade linor som helt säkert inledde fisket i dessa vatten, hela min överkropp arbetar febrilt men många års kastande ger en tajming som gör att jag sträcker ut linan i det närmast perfekt och den lilla bäcksländenymfimitationen landar med ett plopp och bryter vattenytan.

Efter den första handtvisten pustar jag ut och spänningen släpper något, nu kan jag bara ta hem flugan och hoppas på att en fin Svartåöring hittar den. Jag förnimmer känslan av vår och tänker på barnen därhemma i Stockholm när det plötsligt blixtrar till i spöet. Den meter av löslina som hänger mellan min hand och rullen susar iväg och rullen börjar knorra, några meter senare avtar allt ihop. Tusen tankar rusar genom huvudet och det sista jag tänker är förtvivlan – det var den chansen det…

Medan jag börjar ta hem linan för att kontrollera kroken ser jag att den ljusblå flytlinan rör sig i en båge mot mig, då inser jag att fisken sitter kvar på kroken men har vänt inåt land (på Svartåvis fick jag höra senare). Min vänsterhand drar intensivt in linan i hopp om att kunna få kontakt med fisken innan det är försent och efter ett par sekunder ser jag något guldgult blänka till i stenramlet bredvid mig och spöet bugarförväntansfullt.
Det är en öring, en riktig Svartåöring och den är stor!

Jag skriker till Oskar att jag har fisk och behöver hjälp, benen darrar fast jag landat havsöringar som vägt många fler kilo än såhär men det är tjusningen med fisket. Jag vet inte hur det är möjligt men år av erfarenhet gör att jag lyckas hålla kontakten med den vilt stångande öringen och samtidigt spola in all lina på rullen så att resten av kampen går säkert till. Oskar ligger på en av stenarna vid sidan av mig och hojtar med tydligt lugn och pondus att flugan sitter långt in i munnen och att om bara tafsen nu håller så…
Efter några minuter ligger fisken i håven och Oskar lyfter den lugnt och triumfatoriskt, - Jonas den är stor faktiskt närmare ett och ett halvt kilo!

Jag sätter mig ned på den stora stenen och får fisken i håven framför mig, jag låter den vila i vattnet för jag kan inte bestämma mig för om jag ska behålla fisken som mat eller låta henne gå. Efter ett par kort med kameran tar jag med peangen ut den lilla Montananymfen i storlek 12 som lurade denna fina öringhona. Med ett kraftfullt stjärtslag simmar hon tillbaks ner i djupet framför mina fötter, jag lyfter inte på hatten som de gör i gamla fiskeskildringar men hela min kropp fylls av en enorm vördnad och tacksamhet.


Dalarnas bästa öringvatten.

Jonas Gavelin

Citera mig gärna men ange källa.