Midsommarnattsröding

Midsommar i Hede, Härjedalen, när regnet öser ned i 08-regionen vankas det sol och värme norröver. Familjen trivs i värmen som är utan knott och mygg då sommaren är sen här liksom i resten av Sverige. Vi firar Midsommar på sedvanligt vis men blöter även våra linor i vår å - Kölån som rinner alldeles bakom stugan. Ån är liten och man kan knappt tro att den var transportled för timmer för hundra år sedan, beståndet av bäcköring är av det envisa slaget med tusenbröder som aldrig får chansen att växa sig större i de grunda strömmarna. Här skapas nya minnen för Albin och Julia genom bäckmete med mask och krok eller faktiskt flugfiske med alldeles för stor Streaking Caddis i linänden - en sådan som ingen fisk kan motstå och ingen nybörjare kan misslyckas med.

Högt vatten i hela Norrland denna Midsommar.

En kväll smyger jag iväg själv, ut i skogen med vadare och spö, mot Styggtjärn där jag vet att rödingarna lever i det bistra fjällklimatet. Det är en fin sommarkväll efter en varm dag och aktiviteten är enorm i vattnet. Med en liten nattsländepuppa fiskar jag längs gräs- och vasskant bland de jagande rödingarna. Det är gott om mat i vattnet, så gott att min fluga försvinner ibland alla insekter men idoget fiskande ger resultat.

Styggtjärns rödingar, en av de stora - 1 kg prick som knep nymfen inne bland gräsen

Jag river flera fiskar men får upp ett antal rödingar där de flesta  ligger runt halvkilot, starka och vackra. Kvällens största är inte fager men stark och smal efter en hård vinter. Kampen är lång och enveten, tafsen håller och den lilla nattsländepuppan fast förankrad i mungipan.

Midsommarnattens mörken är mer som en skymning men en fristad för fisken som simmar längs land, nära, nära...

Medan mitt drömfiske pågår vibrerar telefonen, Albin och Julia gör som sin far och är ute och smyger längs Kölån. De ville följa med mig till tjärnen men måste vänta ett par år - den längtan... Att inte lägga band på sig belönar dem med varsin bäcköring, triumfen är total!

Brevet finner sin mottagare mitt i natten när Pappan kommer hem... Julia 9 år har också fiskat och vill dela sina minnen.

Rödingar i den mindre storleken från 500 gram och uppåt, hur många fångar jag den här kvällen? Ett tiotal? Vakfesten tar aldrig slut.

Julia bäckmetar samma kväll i Kölån, framgångsrikt.

Albin har redan annekterat mitt LOOP Green Line #5 och smyger sig fram längs ån. En Streaking Caddis i strl 10 kan ingen svältfödd bäcköring motstå.

En kväll i min barndoms å

Kölån rinner bakom vår stuga uppe längs fjällvägen, längre ned bildar den och Mammerån tillsammans Kvarnån. Kvarnån som jag spenderat så många sommartimmar i under mina barndoms somrar. Jag går en kväll längs samma sträckor som då, inte de djupa tungflytande partierna som jag besöker nuförtiden utan de grunda strida strömmarna med små fördjupningar och minisel där jag söker fisken som då. Det är en nostalgitripp och jag förväntar mig inget annat är pekfingerlånga bäcköringar som resultat.
Det hugger som i en barnkammare men fisken här är många år och de måste ta varje tillfälle i akt att äta. bland bäcköringar på upp till 3 hg så nyper en harr på dryga 6 hg till och det känns i grejorna. Under dessa förhållanden en enorm fisk :-)

En blek bäcköring som av kroppsformen att döma har det tufft att hitta tillräckligt med mat i den lilla strömmen. Ett fågel- eller fiskbett har gått hårt åt öringen.

Bäcköring är en vacker fisk

En och annan harr letar sig upp i ån från Ljusnan, denna på 640 gram måste betraktas som stor i denna lilla å

Rödingjakt i norr

Fantastiskt vacker fjällröding som väger in på 1290 gram, besöket i Lilltjärn gav utdelning i form av enorma hugg och fina fiskar.

Det är en helg i månadsskiftet mellan juni och juli och vi har belägrat Stortjärn med våra flytringar, fyra till antalet. Flugspön med flylinor, femmeterstafsar med spets 0.16. Vi jagar skygg och svåråtkomlig fjällröding. Det enda som är emot oss är vädret som för att understryka den kalla och blöta våren ger oss 15 grader, regn och en isande vind. Vi står emot tappra och vi belönas rejält trots att vi knappast är självsäkra med dessa förhållanden.

Osäker guidning. Galen vandring mellan vinter och vår, lederna är inte återställda och vägen till Stortjärn är inte tydligt utstakad. Vi färdas med intuition.

Våren och sommaren har varit blöt och kall, många av de kläckningar som redan borde ha skett har ännu inte ägt rum. Syrenen har ännu inte blommat i Hede och det är den 29 juni...

Stortjärn ligger inbäddad i högfjällslandskapet och en kraftig vind sveper över vattnet när vi finner den. Trots de svåra förutsättningarna visar sig en del röding när de i stim patrullerar sjön och nymfar. I luften svärmar nattsländor av en liten ljusbrun variant. Det regnar om vartannat och det är tur att det i alla fall är försommar i luften. Vi nymfar med nattslädepuppor och allsköns flugor ur våra askar men det är först när jag sätter på en streaking caddis och lägger den i en av vakringarna som det hugger omgående. Det är en stor fisk som tömmer stora delar av fluglinan från rullen. Jag är egentligen inte förvånad men biter ihop, de andra ligger på andra sidan tjärnen och kan inte bevittna det som sker, att jag knäckt koden.

Jag är på helspänn under hela kampen och kan en stund senare landa en röding som väger 1250 gram.

Det är svårt att landa fisk i flytring med tafslängd på fem meter och 0.16 i tafsspets. I något kast senare (också det mot vak) så landar jag en röding på dryga kilot på samma fluga. Det börjar bra. Tomas plockar två öringar längs ett näckrosbälte. Sedan händer inte mycket mer den första kvällen men vi vandrar vägen åter dagen därpå med våra ringar på ryggen.
Utvilade och förberedda på vind och vatten. Vädret är bättre och vi får perioder med blankt vatten och myriader av rödingvak, vi fångar Johan två respektabla rödingar med topp på 0.85 kg, Tomas fångande fler öringar och Roine drillar upp en 0.9 kgs röding. Jag lurar upp två rödingar på runt 0.9.
Det är en fin kväll och fantastiskt att ljudlöst glida omkring i flytringen och försöka pricka vak. Vilken medelvikt. Den kyliga sommaren bräcks av när vi avnjuter Johans espresso vid middagspausen, makalöst.

När jag driftar av en myrkant kliver en stolt älgko med sina två kalvar ned till vattnet, i bakgrunden hoar göken frenetiskt. Vildmark - långt ifrån vårens sjuka mängder jobb.

Roine lirkar upp en fin röding ur det mörka Stortjärns vatten, nio hundra gram plus på torrt och vak.

Stortjärn pekas ut, hur vi ska ta oss dit. Föga anar vi då att den ska ge oss rödingar med medelvikt på kilot och respektabla öringar. Alla på vak och torrfluga/nymf.

Johan kör #flytringmedstil och visar upp en röding på 900 gram plus.

Vatten är bra när det strömmar eller fyller mystiska tjärnar, inte när det öser ned och tvingar oss till irrfärder i bil. Värdefull fisketid kastas bort.

Vattnet är högt i Ljusnan och de andra strömmarna som vi besöker, det visar sig att tjärnarna är mer lättfiskade trots sitt grumliga vatten. Sediment och annat gojs från omliggande myrar färgar tjärnarnas vatten till oigenkännlighet. Ett pass i Ljungan ger inget mer än ett vansinnesvadande och regn i nacken. Likaså besöket i Råndan är en besvikelse med endast barnkammaröring och mindre harr i protokollet.

På ren korta visitens sista pass är vi åter till tjärnarna, på schemat står en gammal favorit som vi lägger ett kvälls- och nattfiske i. Lilltjärn. Det visar sig vara rätt val.

#fikamedstil, det blev många pauser i Stortjärn i väntan på rödingen. Tomas jockar spritköksgulasch till flytringsmaffian.

Röding på 1000 gram plus synar världen för en stund, stimmen av röding stryker någon meter från flytringarna och ibland är det bara att doppa flugan.

Framåt åttatiden på kvällen börjar det vaka och jag är först ut med en fantastiskt vackert tecknad fjällröding på 1290 gram. Vi står utvadade och väntar in stimmet som rör sig över tjärnen. Fram till två på natten har vi ett bra fiske, jag tar två öringar på 800 och 900 gram, Johan tar en öring på 970 och Tomas två öringar ca halvkilot. Vi får alla en del mindre röding.

Regnbågen reser sig över himlen

Trassel i natten, ibland är det inte bara svårt med tafsen...

Catch & Release i Stortjärn

Roine kör fisk i fjällnatten...

Tomas lirkar upp öringar längs Lilltjärnens kanter.

Röding från Stortjärn, 1250 gram. Mötte sin baneman i form av Streaking Caddis.

En av nattens jägare, 900 grams öringen patrullerade några meter från där jag stod utvadad i Lilltjärn och den kunde inte motstå flugan som hamnade mitt i vakringen

Tjärnen är trollskt när lugnet lägger sig äver tjärnen och dimman sveper in eller när en enorm regnbåge reser sig över vattnet mellan ösregn och solsken. Det är inte mer än fyra grader i natten när storöringarna patrullerar längs gräskanterna.
Vi står utvadade och gör kanske tio kast i timmen.
Vi belönas alla med en av flugfiskets finaste upplevelser.
Fiskeminnen för livet, rödingjakt i norr...

Rödingfrossa & Sportlov

Självaste skottdagen 2012 levererar, lika dött i hålen hela eftermiddagen. Ett hugg och en stor fisk; röding 1090 gram. Skymningen har kommit längre än vad bilden visar, jag bär pannlampa.

Vecka 9 är klassisk skidåkarvecka där hela familjen umgås i backarna. Det är också tid för isfiske på metertjocka isar på fjällsjöarna, jag vek några timmar här och där och styrde kosan mot Västsätern i Hede och sjön Fillingen...

"Leta efter´n gamla hålen mitt ut på´n vetja, där liggern grundtoppen" sa kusinen...

Söndagens enda fisk, minus tolv grader och alla fiskade på grundflaken. Jag tog det gamla hålet ovanför grynnan som tipsen sa. Tjong! på fyra meter, röding 1185 gram.

Vacker solnedgång, det visar sig att sen eftermiddag är bäst - de morgonpass jag plöjer ger några mindre rödingar upp till sju hekto. Ett race med 11 rödingar i samma hål (!)

Kusinen ordnar direktimport från Jemtlands Fiskeverkstad, finfina grejor de gör...

Bäcköringspremiär på påskafton

Påsken firas sedvanligt i Hede, till och med i Härliga Härjedalen har den kraftiga våren fått vintern att säga adjö. När vi kommer upp till Stugan så är Kölån redan öppen och det susar förföriskt från vattnet där jag går på fäbodvallen och lastar ur bilen. Det finns ingen snö kvar, enstaka fläckar i norrläge påminner om att det är slutet på april, i luften svärmar fjädermygg och jag tar en promenad längs det lilla vattnet. Kölän är mitt barndomsvatten Kvarnåns källa. Det myrfärgade vårvattnet minner om spännande flugfisketurer efter små bäcköringar.


Kölån ringlar sig fram nedanför stugans fönster, smältvattnet får den att brusa högre än vanligt

Mitt bland påskägg och släktfirande plockar jag ihop mitt gamla åttafots S:t Croix i klass fyra och knyter på en liten bäcksländenymf i strl 12. Kastar ovant med det mjuka spöet men ån är inte mer än fem meter bred och snart driver den lilla nymfen med strömmen. Jag står och njuter i vårsolen när det hugger i lugnvattnet mellan stenarna där det kalla smältvattnet inte är lika hårt mot bäcköringen. Jag fångar tre, fyra bäcköringar som alla lika glupskt kastar sig över den lilla nymfen.


Bäcköringen är en vacker fisk med sin mörka mystiska teckning, tänk att den tar den lilla böcksländenymfen så fort den hänger i lugnvattnet



Stigande vatten och nordankyla i Hede

Packade bilen för en korttur till Hede och med i bilarna fanns TFF:arna Roine, Tomas och Johan. Vi siktade på ett intensivt fiske och på önskeschemat stod bland annat flugfiske i strömmande vatten efter öring och harr, kraftverksöring, sjöfiske efter öring och röding samt ett provfiske i "grytan" efter Långås monstersikar. Ville bara vädret väl så var tiden vår ende fiende, sömnen kan som alltid under sådana här insatser begränsas när rätt förutsättningar ges.

Nu ville inte vädret bättre, regn, regn och stigande vatten samt en sommartemperatur långt ifrån det vi vant oss vid hittills i år. I bilen vilade tacklade spön i nästan samtliga AFTM-klasser men vad hjälper det... En helg att minnas blir det alltid ändå, några dagar i livet ägnade åt fiske och goda vänner. Vi gjorde ändå ett rätt val, att besöka öringsjön med våra puppor och streamers. Trötta och lea, fikandes och diskuterandes hur fisket egentligen kan vara om vattnet inte steg hela tiden. Mitt ute på sjön skvalpandes i en elak nordan ligger vi och fikar i våra båtar och Tomas gör det där kastet mitt ut i ingenmansland. Det plaskar till och i en enorm vakring har en grov öring attackerat Tomas fluga, den fastnar aldrig... Vi undrar fortfarande vad den vägde...

Plötsligt dök de upp, de prickiga

Roine bryter förbannelsen

Där Ån flyter fram, klassiska flugfiskeströmmar. Var var harren som annars aldrig brukar vara så knepig?

Johans C&R på en Ljusnanharr

Rödingarna i tjärnen

En skoterled rakt in i djupaste granskog uppkört för denna gång men snart kommer snön och sätter igen spåren. Utan vägvisare i väglöst land är man ständigt förlorad.

Norrlandsvintern är kall och luften är torr, trots att kvicksilvret pressar sig nedåt tjugo minusgrader så beger vi oss ut i mörkret. Det är ruggigt tidigt och jag fryser redan i min flytoverall när vi vandrar mot bilarna. I andra stugor råder julefridens lugn medan jag har svårt att vara still. Familjen snusar lugnt i den mörka fjällstugan när jag blir upphämtad av min kusin och hans kompisar.

Kängorna knastrar i snön när vi lastar in ryggsäckar, pimpelutrustning och proviant i de fyrhjulsdrivna bilarna. Småprat och dämpade skratt, luften är laddad som alltid när man är på väg mot äventyr som ingen vet hur de ska sluta. På släpvagnarna vilar skotrarna som ska ta oss ut i Härjedalsskogens oländiga terräng.

Finväder, fjällvintern sprakar och högtrycket lovar gott för fisket, en kopp varmt kaffe sittandes på skotern, en paus i mullret och plötsligt önskar man att man inte var någon annanstans.

Det är äntligen dags.

Det har sedan ett par år funnits en tjärn långt inne i skogen där rödingen går till. För ett många år sedan satte Lars och hans kompisar ut femtio rödingar på ca 500 gram i en enslig tjärn som ingen hittar till. Tjärnen är inte stor knappa sju hektar men djup så att man tror att den är bottenlös när man låter blänket sjunka... Den ligger fint inbäddad i skogen och det är bara skogsägaren själv som hittar till den lilla tjärnen, inga vägar eller stigar leder hit.

Det är mitt emellan jul och nyår och mörkret och kylan är midvinter hård, klockan är inte mer än sex på morgonen, så startar vi skotrarna för att ta oss de tre milen i otillgänglig skog och djupsnö till tjärnen.

Vad får ett par fiskeintresserade män att satsa tiotusen kronor av egna pengar på att förstärka ett småskaligt rödingbestånd i en tjärn som är så svårtillgänglig och svårbevakat?

Visserligen ligger tjärnen på mark som en av dem äger men vad händer om andra får reda på detta? En liten tjärn som nätades oerhört flitigt förr i tiden. Ser man långt tillbaka så finns historier om tre-fyra och till och med fem kg:s rödingar som fångats här. Granskogen växer tät ända intill vattnet och flugfiske skulle bara kunna fungera från flytring eller en liten båt. Det får jag veta är vad de verkligen ser fram emot, kanske redan i sommar. Tjärnen är näringsrik och djup med åtminstone en kallkälla så förutsättningarna för ett bra rödingbestånd är verkligen goda.

Det är första gången de fiskar sedan isättningen och jag får vara med. Jag har svårt att tro att de alla har hållit sig ifrån sjön under en sådan lång tid men de hävdar bestämt samma sak allihop, det är idag som det första provfisket ska ske. Det är på nåder, det diskuteras nästan på allvar om jag ska bära huva under transporten så att inte platsen avslöjas. Till sist kan jag som nollåtta ändå anförtros en egen skoter och får förstås ligga sist i ledet. Det drar kallt i ansiktet trots att jag kör med ansiktsmask under hjälmen, jag ska på en spännande fisketur och har allt utom det mest väsentliga med mig: kameran. Mobiltelefonernas intåg gör ändå att fångster kan dokumenteras men bildkvalitén blir förstås lidande för mig som är van att ratta en Nikon D50.

Minibalansare agnad med två maggots, någon som känner igen konceptet? Rödingens teckning var mörk, kanske var det en av dem som höll till i djuphålan året runt?

Min stolsryggsäck som kränger på ryggen är fylld med pimpelspön och blänken, mormyskor, minibalansare och blinkpirkar. Maggots, räkor och Edamerostkulor skakar tätt intill varandra och trängs med kaffetermos och gulaschen i mattermosen. Någon pratar sig varm om rödingmäsk som finns med i någon av mesarna. Ja fiskegrejor har vi med oss och förlängning till motorisborren för isen är nog närmare en och en halv meter tjock.

Väl framme borras det frenetiskt, mest för att isen verkligen är nästan halvannanmeter men fiskeivern går inte att ta miste på. Allsköns prylar åker i hålen och det tar faktiskt inte lång stund innan flera av oss hojtar till och spöna böjs till lättade skratt. Rödingar i mängder hugger på våra krokar, de flesta är små på upp till några hekto men med jämna mellanrum kliver fisk på upp till två kg på och då hörs det ordentligt!

En troféröding vilar på isen, kusinen tar fram den för honom så obligatoriska tändsticksasken som finns med på alla hans foton. Ibland skämtas det om att det "är ju den största modellen på tändsticksask"

Vädret vänder, fjällväder, fisket blir inte lika fröjdsamt. Några oroar sig för hemfärden, det mörknar snabbare vid lågtryck.

På permission bland Härjedalens storöringar

"We´re jamming..." de mjuka reaggetakterna fyller bilkupén, utanför är det hett, närmare trettio grader i skuggan. Det är sommar och brytpunkt mellan åttio och nittiotal. Utanför passerar Dalarnas faluröda kåkar längs väg 70 i revy. Jag har fått tre veckors permission från min värnpliktsgörning på KA4 Gotland och jag, Tomas och Johan tittar förnöjsamt på varandra. Bob Marleys klassiska mjuka baktakter får sinnen att gunga. Mina föräldrars röda Audi 8O tar oss varthän vi vill och vi är fria.

Vårt sikte är inställt på fiske i den oansenliga västvallatjärnen utanför Hede, att det slutligen skulle komma att handla om storöringsfiske var inget vi ens hade en tanke på då. Rödingarna som upphetsat simmade i stim vakandes fram och tillbaka över tjärnen om nätterna var det vi mindes. Svårfångade men lockande och ingivandes hopp. Vi övernattar i min morbror Anders stuga i Västsätern. Ett smidigt boende med rinnande källvatten ur slang, gasolspis och gasolkyl.

När vi anländer till stugan på eftermiddagen så ser vi två bilar utanför och förvånat knackar vi på dörren. Min morbror hade sagt OK till att vi fick låna den och vi blev därför överraskade. Synen som möter oss är än mer överraskande, det stånkas och stönas innanför dörren innan en man krypandes öppnar den och liggandes väser välkomna. Vi förstod först senare att han var rullstolsburen. Det luktar gammal fest och riktiga män. Ett antal glada, trötta och överförfriskade män befinner sig lite överallt i stugan men alla väkomnar oss glatt.

Vi är i tjugoårsåldern, lite försynta när sådana syner möter oss men förklarar i alla fall att vi är här för att fiska i Västsätersjöarna. "Jamen förfan vi ska bara städa och sen dra hem så det blir bra". Dagen efter berättar vi om upplevelsen för Anders som skrattar och berättar om det galna kompisgänget som är beryktade, en av dem är bröder till en, i länet, mycket känd skald.

Rödingen i tjärnen är svårflirtad, ett antal nätter går vi lottlösa. Umgänget är glatt ändå, vi sover länge på dagarna och gör, vad nu tjugoåringar gör, i väntan på nätterna och fisket. Min flugfiskeutrustning består av ett välanvänt Daiwa glasfiberspö i klass sju med svart foamhandtag. En dubbeltaperad flytlina från ABU och rullen, min favorit en ABU Diplomat 178 i mattsvart metall. Andra kvällen sitter jag på den vingliga lilla bryggan utanför fäbodvallen och kastar mot enstaka rödingvak. Tomas sitter bakom mig, han har tagit en paus från fisket och kanske en gång för mycket blivit irriterad över den nyckfulla rödingen? Vi pratat lågmält med varandra medan jag fiskar.

Mitt i en mening, en virvel, stor fisk, precis på kastavstånd framför mig. Tomas tystnar, jag kränger till där jag står på knä för att vrida min kroppshydda så att kastet blir bra. Nattsländepuppan landar med ett "plopp" mitt i vakringen. Tystnad, det känns som en evighet innan vattnet där flugan landat överraskande exploderar i en virvel. Det smäller till i fluglinan och jag höjer spöet i ett helt obefogat mothugg. Fluglinan rusar mellan mina fingrar på vänsterhanden, jag fattar snabbt och försöker resa mig upp för att få kontroll på situationen.

Framför mig ligger löslinan i stora slingor på bryggan och mina skor. Jag har bara kommit halvvägs i försöket att ställa mig upp. I ögonvrån ser jag det jag fruktar, min högra fot vilar på linan och jag hinner inte flytta foten förrän fisken där ute i mörkret dragit iväg med såpass mycket lina att det tar stopp... Ett "klick" är det enda som hörs utöver min upphetsande andning. Linan är av, kommer flygande tillbaka, emot mig. Flugan sitter kvar i fiskens mun och 0,20-tafsen mäktade inte stå emot den tunga belastning som ett direkt stopp gav.

Mitt vrål "faaaaaaaan" ekar över fjällvidderna, bakom mig fnittrar Tomas som i chock. Vad VAR det? Var det röding? Var det öring? hur mycket vägde DEN egentligen?

Tusen tankar, smärta och ångest. Vi pratar oss ur det hela och jag bannar mitt slarv med löslinan. Natten är snart över, dimman vandrar in över tjärnen och kyler ned insektsliv och ytvatten. Frågorna återstår...

Tomas är mycket intresserad av teknik och framförallt av min morbror Anders solcellsdrivna fjortontums tv. Han bränner många timmar framför den, var det inte fiske vi var här för kan man undra? Konstitutionsutskottet (KU) fick sitt publika genombrott med den så kallade Ebbe Carlsson-affären. Under veckan direktsändes utfrågningarna och ledamöterna i KU blev tv-kändisar. Många minns säkert den omtalade ordväxlingen mellan Carl Lidbom och Anders Björck. "Trams" sade Lidbom om Björcks frågor om buggning varpå Björck svarade med ett "Vet hut!".

På den fjärde natten smyger jag i det kolsvarta på skogssidan av tjärnen och plötsligt förnimmer jag en plog i vattenbrynet framför mig. Jag lyckas trots min nervositet få ut ett litet skeddrag av modellen Salamander, 10 gram i silver/svart/vit. Direkt efter nedslaget vevar jag draget mot rörelsen jag tidigare såg i vattnet framför mig och då tar det tvärstopp innan min ultralätta haspelutrustning kvider när den ger ifrån sig en, två, fem, tio meters lina i en enda rusning. Jag hojtar över tjärnen även denna natt men av lycka nu. En stund senare håvar jag en öring, en stor fisk, och det fullkomligt dånar inom mig. Känslor som rusar och tankarna att jag klarade det. Kontrasten till den svala mörka, tysta, fjällnatten är total. Efter någon stund hörs en nyfiken fråga från andra sidan tjärnen "Är det en öring, vad väger den tror du?"
Vågen visar på 1.6 kg och på Turistbyrån i Hede kan man erhålla Härjedalens storfiskemärke om man väger in öring över ett kg.

Dagen efter är invägning men även dagfiske för nu vet vi vad som simmar omkring i tjärnen. Tomas håller sig inne framför lillbildsteven men lämnar huset efter ett par timmar med nya citat från tv-showen. När han kommer promenerande så vakar det i den lilla viken som är full av näckrosor. Han skämtar något och skickar ut ett litet skeddrag i Salamandermodell, vad annars. Kastet blir perfekt och landar mitt i vakringen. Inte dåligt (!) med tanke på att han gjort så få kast innan dess denna vecka. Som väntat så hugger det direkt, en dramatisk kamp bland näckrosorna följer. Tillsammans kan vi så småningom se till att öringen som väger 1.3 kg landas. Vilket fiske!

"Dä må int va samma öring" säger gubben bakom disken när vi dagen efter att jag varit nere kommer med Tomas öring för att införskaffa ytterligare ett storöringmärke.


Jonas Gavelin

Citera mig gärna men ange källa.