 |
| Där världen börjar, där drömmar tar vid... |
Min gudfar är brunbränd och sitter med bar överkropp, senig och ärrad med saltstänk i ansiktet. Han ler, kanske är det stråk av grått i skepparkransskägget redan då? En elvaårings Ernest Hemingway – den gamle och havet… Det är en morgon i juni och solen skiner över den blanka fjärden. Jag är grusig i ögonen men full av förväntan. Lasse sitter i den gamla träekan och flinar glatt medan ekan glider in längs bryggan. Medan jag sov har han varit ute och fiskat igen. Sådär vuxet ödmjukt stolt som en vuxen man är mot ett barn, sitt gudbarn, är han när han nickar ned mot durken i den gamla mörka ekan. Jag ser inte än. Ekan slår upp mot stenstranden och jag tar emot och då ser jag den - en stor gädda, fet och trind. Jag kommer alltid att minnas den, minnas den morgonen. Det var så det skulle gå till. Dedikerat sitt intresse försakar man sovmorgnar och får vara med om det som så många missar. Livet är det som pågår och ska jag fånga de stora fiskarna är det tiden i vattnet som räknas.
Jag kommer alltid att minnas Lasses skratt, precis som den morgonen. Han studsar upp ur båten fejar och fixar vidare. En bra morgon i en mans liv där sportfisket är en hobby.
Det är så jag minns min gudfar, det är så jag vill minnas honom.
Bryggan är det centrala i mina minnen av Långudden, den plats som Lasse älskade att återvända till. På andra sidan fjärden visar sig Granholmen och Björkholmen. En enorm yta för en liten grabb. Många morgnar, dagar och kvällar har jag stått där och metat och spinnfiskat. Gäddor, mörtar, braxen, havsöringar och abborrar har lurats upp på bryggans grova tjärimpregnerade virke. På fjärden drog vi strömming. Många var somrarna som jag var där tillsammans med min familj och mina gudföräldrar. Utflykterna blev med åldern allt längre till Abborrberget och Ålviken. Senare som ung vuxen kommer jag tillbaka, lånar båten (ekan är ett minne blott) och fiskar havsöring i samma vatten. Kagghamraån och Fitunaån mynnar ut i havet i fjärdarna nästgårds. Nu med andra perspektiv och fiske under andra årstider men allt utgår från samma brygga.
Min Gudfar Lasse finns inte längre i livet, cancern tog honom. En man på sextionio år frisk som en nötkärna så sent som i januari sprudlade av energi gick bort nu i september. Jag vet att han hade ont, särskilt den sista tiden i livet. Trots det märktes det inte när vi pratade på telefon så sent som sex dagar innan han somnade in. Jag ville hälsa på, det passade honom aldrig honom men jag märkte att han uppskattade mina samtal.
 |
| Preben Torp Jacobsen, dansken som så gärna fiskade i Lappland och ofta skrev om sina upplevelser just i Sverige. |
Lasse var förläggare på ett stort bokförlag och från att jag fyllde 12 år fick jag regelbundet böcker om sportfiske som förlaget gett ut. Min bibel blev Preben Torp Jacobsens Torrflugefiske men även hans böcker Flugor och flugbindning och Flugor, fisk och fiskare. Dessa böcker tillsammans med Nymfen öringen och vi av Einar Björkegren & Gunnar Johnson samt den helt nydanande boken Öringen och flugan av Brian Clarke & John Goddard har helt säkert lagt grunden till att jag blivit den flugfiskare jag är och har varit. Att få mig, som tolvåring, att börja läsa fisketeori och entomologi gav mig väldigt tidigt djupa kunskaper.
Jag fiskar, jag drömmer fiske och är fiske. Allt började med fjäll- och sjö nära natur och uppmuntrande föräldrar. På Långuddens brygga fångade jag mina första fiskar och i hamnen bredvid, de bofasta som drev båtvarv och yrkesfiske, enorma mängder stor abborre. I Lasse och Kickis sjöbod stod spön och draglådor i mängder. Mitchell rullar och ABU/Arjon spön, Hi-Lo vobblers och skeddrag. Innehållande allt slags godis för skärgårdsfiske, där hittade jag inspirationen till mitt intresse.
Lasse tack för alla fina minnen, minnena är du och du finns alltid i våra hjärtan
Jonas, Maria, Ivar, Albin och Julia
Inlägg
