fredag 23 januari 2009

Fiskeresor i Sandåsland

Tankarna för mig dit allt som oftast, trots att jag lever ett rikt sportfiskeliv i Stockholm med allt vad det kan erbjuda så är det något alldeles särskilt med Sveriges sista vildmark. De enormt huggvilliga harrarna, mystiska rödingarna och de urstarka öringarna i Sandåslandets strömmar är inte alls lika stora som förr i Hans Lidmans målande berättelser. Det är ändå det att jag befinner mitt i naturen tillsammans med några goda vänner som också njuter av vidderna, det oförutsägbara vädret, det enkla livet i tält och myggen...


Resorna har blivit många under åren och visst har de blivit kortare, dagens familjeliv med försörjaransvar har påverkat längden på resorna. Förr låg vi ute i tio dygn i sträck medan vi idag nöjer oss med hälften av dygnen och kanske ett mer intensivt fiskande. Det händer att jag får frågor från kompisar som uppskattar vildmarksliv och vandring i fjällvärlden. På frågan om det får följa med så svarar jag uppriktigt att man måste, för att kunna dela vår upplevelse, vara sjukligt intresserad av sportfiske. De finns de som inte tror mig när jag berättar att jag och mina kompisar fiskar mellan10-18 timmar i sträck (!) under våra vistelser däruppe.


- Vad är det då som lockar?

Är det de minutiösa förberedelserna med packning av tält, matlistor och kläder som görs om och om igen inför varje resa för att se över totalvikten? Det eviga och stressade sista minuten flugbindandet? Eller känslan när man tar det första steget ned på vildmarken från en dånande helikopter och inandas luften och friheten i Sveriges sista vildmark? Att få vara en liten del av en så storslagen natur?
- Jag blir aldrig klok på vilket men varje år i slutet av juli så är mina tankar där, bland sandåsar och strömmar och fjälljokkar, särskilt de år som jag av någon anledning inte kommit iväg.




Det var i dessa sandåsland som TFF - Tjålmejaure Flyfishing Friends bildades. Vad är det mer än den engelska ordleken? Är det mer än några kompisar som tillsammans prioriterar flugfiske i vildmarken framför annat? Det är minnen, delade minnen, den första turen gick till Tjålmejaure norr om Råstojaure. Det var då allt började...

Mygg, mygg och åter mygg! Chocken är lika stor varje år och den lägger sig snart då man redan vid första frukosten inser att med varje tugga gröt följer det med ett tiotal mygg in i munnen. Det finns inget annat att göra än att ignorera flygfäna. Jag minns en av helikopterpiloternas historier om när han hämtade upp två fiskare som legat en vecka vid Harrejokka. De hade glömt tält och myggmedel... hur de såg ut och mådde när han hämtade dem...

Minnen, som den där berömda harrnatten i Tjålmejaure…
Vi var trötta efter ett fiskepass med lång vandring längs en underbar fjälljokk. Hade vi fiskat i femton timmar i sträck? Mätta efter att ha drillat röding till vansinne var Johan ändå inte sen att rusa ned till den spegelblanka sjön som ideligen bröts av kraftiga vak. Sjön som vi passerade på vägen hem till tältlägret. Vi andra för trötta för att reagera, sätter oss ned på sandåsen och småpratar, långt därborta förbereder sig Johan. Det är kallare nu, mitt i natten, kanske tio grader och myggen har gått och lagt sig. Johan drar ut lina och kastar, vi fortsätter att prata. Någon säger något om småfisk och att Johan ens orkar kasta. Fanns det något kaffe kvar? Ingen vill ändå gå och lägga sig.
Johan gör sitt andra kast med GH & Sedge längst ute på tafsspetsen. Plötsligt ekar ett vrål över vidderna. Tunga plask och tjutet från en flugrulle bryter tystnaden. Plötsligt står jag upp, vad skrek han? Oskar skrattar och härmar innehållet i Johans vrål medan han springer ned mot vattnet och den vilt kämpande Johan ”DET ÄR EN GRIS!!!”

Det är så mörkt som det kan vara i Lapplandsnatten när klockan är kvart över ett. Skymning skulle man kalla det i vilken svensk stad som helst. Till och med jag fattar nu att Johan har nåt riktigt stort på kroken. Vi bevittnar alla fajten, Det är en stor harr, en troféfisk, väl i håven visar vågen på dryga 1.3 kg. Efter detta fiskar alla aktivt som i trans. Trötta ben och kastarmar är som bortblåsta. Vi fångar alla harr på upp till dryga kilot. Det kläcker nattsländor stora och brummande som små bin och det är så mycket mat i vattnet att det är svårt att få fisken att upptäcka våra flugor. Johans harr är det största denna natt och jag kan stoltsera med en harr på 1.1 kg. Vi sov länge dagen efter.


Minnen, som när vi lottades att fiska i den kvoterade delen av Råstoätno...
Det rinner in vatten i nacken på mig och trots att jag under vadarjackan och helvadarna har alla kläder jag har med mig på mig/under, så fryser jag, jag skakar. Det är inte mer än en timme sedan helikoptern från Kallax Flyg släppte av oss uppe på sandåsen som följer Råstoätnos flöde som en vägg och tälten har vi precis lyckats få upp. Detta första dygn vid det kvoterade flugfiskevattnet Råstoätno faller mer än 40 mm regn. Det blåser mellan 5-10 sekundmeter. Gå och kasta, gå och kasta, hålla värmen, hålla värmen. Jag är inte kontaktbar, jag ser inte heller någon av de andra. Regn och rusk överallt – det går inte att komma undan. Älven stiger hysteriskt, ett par decimeter på några timmar och regnet gör att vi finner det bättre att fiska och röra på oss än att ligga kvar i tältet och frysa. Vattnet blir brunt som lera, det är svårt att skilja luft från vatten, regndroppar som hänger i mina ögonbryn droppar ned på näsa och i mun. Vad ser fisken i den här sörjan, varför befinner vi oss här egentligen?

Korta samlingar, vi peppar varandra. Kokhett pulverkaffe bränner sönder tungan när vi sveper det på stående fot. Vi kämpar med korta kast och snabbsjunkande tafsar i den strida lerbruna strömmen, det känns som att molnens fuktiga dimma hänger samman med marken. Oktobernätter ligger närmare i tankarna än ljuvliga och myggiga sommarnätter. Jag är glad att jag har satt sjunklinan på reservrullen, tänk att den skulle behövas såhär i slutet av juli… Hemma i Stockholm var det sol och varmt när vi lämnade T-Centralen i morse.

Två kast i rad fastnar flugan i renstängslet bakom mig, märkligt eftersom att det i detta enorma flugfiskeland inte finns nåt annat högre än vide som går till knäna på oss. Renstängsel. Jag blir i alla fall varm av att gå fram och tillbaka till stängslet för att lossa flugan. Hukar mig i blåsten. Minuter blir till evighet och lika plötsligt som ovädret kom är det borta igen. Det blir ljusare och molnen släpper från marken, vi kan se igen och trots att det fortfarande regnar ihärdigt ler vi. Vi lyckas hålla humöret uppe och landa fyra öringar över kilot denna första natt av tre tilldelade fiskedygn.



När natten övergick till dag åt vi ostekt bacon och halvkokt pasta för första och sista gången. Det gick inte att laga mat i regnet och baconskivorna åker upp och ned som snorlobbor i halsen. SVårtuggat men oerhört gått för en svulten och genomfrusen fjällfiskare. Sömnen var ljuvlig och det var svårt att tro att alla våta kläder som jag pressat ned i sovsäcken var torra när vi klev upp klockan tolv den andra dagen. Molnen lättar och regnet avtar, Tomas ropar från jokken där han ska hämta kaffevatten att en stor öring simmar framför fötterna på honom. Vi ler och tinar upp, tänk att det lilla biflödet till Råstoätno som bara är någon meter brett håller öring som är värt att ropa för.

Andra natten står jag och kastar uppströms på den stora nacken från en av Råstoätnos enorma håar, fisket är bra och jag landar många harrar och öringar på upp till kilot. Lyckas jag presentera nattsländepuppan med sträckt tafs i en vakbild så hugger det omgående. Leisenrings lift blir en perfekt huggprovokatör med strömmens hjälp. Mina kompisar fiskar och fikar i närheten. Fisket är bra och de vill säkert prova platsen som jag står på. Jag känner att de väntar, bara några kast till, sedan ska jag dela med mig... En stor fisk har flyttat ned på nacken.
Av de tunga välvningarna i ytan att döma är det en praktfisk. Plötsligt är all harr som stod på nacken som bortblåst. Är det en av Råstoätnos berömda storöringar som kommit för att ta del av matbordet?

Jag är inkastat på nacken och presenterar den lilla nattsländepuppan precis framför den stora uppstickande stenen där den stora senast visade sig. En distinkt, tung, välvning. Det fräser när fluglinan släpper vattenytan. Linan är som en fiolsträng. Fisk!
I några sekunder står den där framför stenen, tunga knyckar avslöjar att det är en riktigt stor fisk som har fallit för min fluga. Jag ropar på de andra, jag får deras uppmärksamhet. Mitt tunna flugspö känns alldeles för vekt för att pressa den. Lugnet som jag hittills känt övergår i fasa när fisken bestämmer sig för att rusa nedströms. På ett par sekunder är fluglinan och nästan hela backingen ute. Jag skriker som besatt, nu är det inte kul längre - nu är det på allvar.
Johan filmar med sin videokamera och Roine kommer till undsättning. Fisken stannar mitt ute i strömmen på fel sida om en stor sten mitt i älven. Låsta positioner.

Vadar ut i älven men fastnar halvvägs, skriker som en dåre på Roine att han ska ge mig sin vadarstav. Jag måste komma ut så att jag kan pressa fisken bort från stenen. Jag kommer ingenstans, det är djupt runt om mig. Roine vadar heroiskt fram till mig och skänker mig vadarstaven. Simmar han tillbaka? jag vet inte. Flugan verkar ha gått fast i den stora stenen, fisken är inte kvar. Jag svär högt och är uppgiven, slår mig själv på benet med knytnäven och skriker fan! fan! fan! Allt är över.
De andra ska till att trösta mig på sedvanligt sätt men då börjar rullen att knorra igen. Det lever i andra linändan!
Kampen tas upp på nytt och en ny långrusning nedströms pareras av att jag hoppar på stenarna i älvkanten. Som laxfiske. Kanske hundra meter nedströms är det djupast intill älvkanten och jag pressar fisken hårt för att kunna leda den in i håven som Tomas är beredd med. Det känns som att det kommer att gå bra nu (livsfarlig tanke) och jag har liksom de andra förträngt vad nötande av en 0,18-tafs mot stora stenar gör för hållbarheten.

En stund senare när vi ser en stor prickig sida välva till långt under vattenytan så ger tafsen upp. Minuterna innan håvning. Mitt hårt prövade flugspö reser sig upp och resterna av tafsen fladdrar i vinden. Jag orkar inte skrika, jag bara faller ned på knä och släpper de sista anspänningarna som tärt på mig de senaste minuterna. Vilken fisk! Hatten av, jag kommer tillbaka någon gång och då ska vi mötas igen.

Minnen, som skaktardalens rödingar...
Med helikopter från Kiruna till den norska gränsen. Nog satte piloten ned oss på den rätta sidan, ordning och reda i flygvärlden. Vi var på väg till det beryktade rödingfisket i Skaktardalen. Förutsättningarna var den torraste sommaren i fjällvärlden på tio år och vi förstod när vi kom på plats att det inte skulle bli som vi drömt om. Den stora strömmen som ringlar genom Skaktardalen var i stort sett torrlagd. Vi fiskar på måfå i den men lurar inte upp en enda fisk. Röding i strömmande vatten är lättare att lura, det var därför vi åkte hit.


Det är på andra dygnet efter oöverlagda vansinnesvandringar från tältlägret som vi knallar över en blötmark för att nå en tjärn som ser fin ut på kartan som jag och Johan snubblar över dem...
Jokken är knappa metern bred och vi ska precis hoppa över den när vi ser att den fullkomligt kokar av röding, vi ropar av överraskning, glädje och förskräckelse - har vi skrämt dem? Hur många är det? 100? 500? Stora stim simmar fram och tillbaka i den minimala jokken. Roine och Tomas ansluter. Under ett par timmars tid drillar vi röding i ett. Fisken hugger på det mesta men verkar ha förkärlek för torrflugor med röda inslag som Red tag. Resan är räddad, i ett ögonblick har resan förvandlats från fiasko till succé. Det är glada miner i tältlägret den sena natten, nära till skrattet. Hur många fick du egentligen? Vilka rusningar alltså! Ja jag fick mest på Ransarpuppan! etc etc


Tredje natten vid selet är den mest minnesvärda denna resa, inledningen till trots. En hel dag har vi vandrat in i Norge, längs Skaktardalens magnifika bergsmassiv. Vi fiskar oss igenom jokkar som håller en del röding. Fiskar noggrant igenom en större sjö (Liitasjaure) men får svårt att lura den selektivt vakande rödingen. Den är mitt i natten när jag egentligen är på väg hem, inte alls lockad av att promenera den dryga milen tillbaka till tältlägret. Jag för kåsan till vattenytan i inloppsselet till sjön och dricker av det kalla klara vattnet. I ögonvrån ser jag hur inloppströmmen till sjön rör sig. Jag registrerar hundratals fenor från rödingar som står och nymfar i ytan. Smyger i position och presenterar en nattslänepuppa. En röding på knappa kilot tar direkt i första kastet, jag drillar och det värmer den stela kroppen inombords. Hör röster, Johan och Roine är på väg hem till tältlägret. Jag hojtar, de tror mig inte först men kommer närmare och bevittnar mitt fiske. Ett par timmar fram till full dag har vi ytterligare ett fantastiskt fiske.



Ransarpuppan, Jonas Nattslänedpuppa, Myggpuppa, Superpuppan och Europea 12. Alltid i min ask i Sandåsland.

Minnen fantastiska minnen eftersom de är delade med några av mina bästa vänner. Sandåslandet är inte som förr men mina resor dit kommer inte att upphöra.

5 kommentarer:

Roine sa...

Vadarstav! Ett par steg till och behovet av vadarstav hade utbytts till en önskan om en livboj. Strömmen var stark och det var nästintill omöjligt att ta sig tillbaka utan. Bilden på 3,3 kilosöringen som vi såg på bild från detta Råsteaetno, innan vi hade förmånen att få fiska där, fanns nog på allas näthinnor denna resa. Kanske var fisken som knäckte Jonas tafs av samma kaliber, eller... kanske större. Vem vet, en storöring var det. Och storöringar fanns det gott om. Tomas öring, som sista kvotdagen, slet av tafsen efter en tokrusning och efterlämnade ett bestående, om än i fiskesammanhang... behagligt minne. Fiskare tenderar att främst komma ihåg just de tappade fiskarna. Själv minns jag nog allra mest den öring som visade sig ungefär 25 meter ut på den lugnflytande delen ovanför själv strömnacken under den första dagens gryningstimme.
Jag kommer ihåg att min första tanke var bäver. Kan inte glömma den synen. Kan inte glömma den tredje kvällen i Skaktardalen heller. Nattsländekläckning och jagande röding när man var så trött och hungrig att man hade ågren vid bara tanken på att gå en dryg mil hem. Men sen blev det en nattsländekläckning och och galet jagande rödingar!

Roine

Jonas Gavelin sa...

Broder, väl talat. Ja detta är bara några få av alla de minnen vi samlat på oss. Jag nämnde inte Tomas tappade storöring... det finns många bra berättelser kvar att förtälja...

Jonas sa...

Kvar att skriva om:
1 Tomas storöring som slet av tafsen...

2 Harrnätter i Tjålmejaure, andra resan... Roines och Johans fighter i midnattens ösregn när jag och Tomas slaggade PLUS Tomas tappade fetharr vars drill finns på video - närmare 2 kg???

3 Knökfull same i kåta full med porrtidningar som höll på att drunka i sin lilla eka i Råsto...

4 När tältet omringades av tusentals renar i Råstoälven (ej Råstoätno utan norska sidan) och vi inte kom ut ur tältet på fyra timmar...

5 Rödingnätterna i den osannolika stenrammlestjärnen Morgansjauvriit...

6 osv osv

Anonymous sa...

Ja, sameepisoden låter egentligen som något ur "Populärmusik från Vittula". Och att renarna tog så god hänsyn att de inte rammade hela tältet, det är ju lite konstigt. Och vad gäller storfiskar har Tomas tappat två riktiga troféfiskar. Revansch i sommar kanske.

Roine

Tomas B sa...

Bra skildringar av fisket upp där. Googlade på Skaktardalen och fann din artikel som gav mycket matnyttigt. Jag och mina kompisar planerar att åka dit och fiska framöver, kommer nog att maila för att föra en dialog mer om detta.