Solskensöring

Kom Jonas iväg till halvkusliga Djurgårdsbrunn i söndags kväll? undrade Roine i ett mail häromdagen, jo jag körde över Djurgården (nej AIK!) i mörker och höstkyla. Det är många minnen som väcks till liv då... Storöringar och nyckfulla nätter. Nyckfull var just vad min kväll blev. Jag var helt själv vid Djurgårdsbrunnskanalen trots att det var söndagkväll och rimligtvis en bra tid på hösten att inleda flugfisket där. Det är slutet av oktober och kylan belägrar nätterna. Lugn och fridfullt var det, vattnet låg blankt - inte ett vak syntes till och jag fick behålla alla flugor jag fiskade med. Med andra ord låga odds för bra fiske. Det enda som rörde sig var joggare som det verkar krylla av på parkvägarna. Avkopplande två timmar blev det i alla fall innan jag anslöt till familjen vid halvtiotiden.

Skam den som ger sig mitt i en vardag finner man en lucka, flytoverallen och flugspöet ligger i bakluckan. Lite snabbt kan man ju faktiskt köra över till DJ och prova ett par kast eller hur? Det är inte så långt från Stora Essingen, eller hur? Öringen måste gå till vilken dag som helst ju, eller hur?

Samvetet är lättövertalat sådana fina höstdagar när solen ligger på. Återigen är jag själv vid kanalen och fiskar mig från bron ned mot gröna pricken. Är det i tionde kastet det suger till? Några suggestiva knyckar och jag känner välmåendet inombords, visst är det en öring! inte bland de största och efter att ha drillat mig fördärvad i Strömhult så lämnar motståndet en del övrigt att önska... I det humusfärgade vattnet skymtar jag en vackert lekfärgad havsöring mest för att min B3 bonkers flouorangera färg lyser genom vattnet. Visst den är gott nog uppemot två kilo i alla fall, har ingen våg men efter ett par minuter lyfter jag fisken ur vattnet och lyckas jag övertala en flanör att föreviga fisken innan jag låter den simma tillbaka. Tack.

Let go! Bugar ödmjukt inför mitt ömsinta samvete.