torsdag 22 oktober 2009

Rödingarna i tjärnen

En skoterled rakt in i djupaste granskog uppkört för denna gång men snart kommer snön och sätter igen spåren. Utan vägvisare i väglöst land är man ständigt förlorad.


Norrlandsvintern är kall och luften är torr, trots att kvicksilvret pressar sig nedåt tjugo minusgrader så beger vi oss ut i mörkret. Det är ruggigt tidigt och jag fryser redan i min flytoverall när vi vandrar mot bilarna. I andra stugor råder julefridens lugn medan jag har svårt att vara still. Familjen snusar lugnt i den mörka fjällstugan när jag blir upphämtad av min kusin och hans kompisar.

Kängorna knastrar i snön när vi lastar in ryggsäckar, pimpelutrustning och proviant i de fyrhjulsdrivna bilarna. Småprat och dämpade skratt, luften är laddad som alltid när man är på väg mot äventyr som ingen vet hur de ska sluta. På släpvagnarna vilar skotrarna som ska ta oss ut i Härjedalsskogens oländiga terräng.
Finväder, fjällvintern sprakar och högtrycket lovar gott för fisket, en kopp varmt kaffe sittandes på skotern, en paus i mullret och plötsligt önskar man att man inte var någon annanstans.

Det är äntligen dags.

Det har sedan ett par år funnits en tjärn långt inne i skogen där rödingen går till. För ett många år sedan satte Lars och hans kompisar ut femtio rödingar på ca 500 gram i en enslig tjärn som ingen hittar till. Tjärnen är inte stor knappa sju hektar men djup så att man tror att den är bottenlös när man låter blänket sjunka... Den ligger fint inbäddad i skogen och det är bara skogsägaren själv som hittar till den lilla tjärnen, inga vägar eller stigar leder hit.

Det är mitt emellan jul och nyår och mörkret och kylan är midvinter hård, klockan är inte mer än sex på morgonen, så startar vi skotrarna för att ta oss de tre milen i otillgänglig skog och djupsnö till tjärnen.

Vad får ett par fiskeintresserade män att satsa tiotusen kronor av egna pengar på att förstärka ett småskaligt rödingbestånd i en tjärn som är så svårtillgänglig och svårbevakat?

Visserligen ligger tjärnen på mark som en av dem äger men vad händer om andra får reda på detta? En liten tjärn som nätades oerhört flitigt förr i tiden. Ser man långt tillbaka så finns historier om tre-fyra och till och med fem kg:s rödingar som fångats här. Granskogen växer tät ända intill vattnet och flugfiske skulle bara kunna fungera från flytring eller en liten båt. Det får jag veta är vad de verkligen ser fram emot, kanske redan i sommar. Tjärnen är näringsrik och djup med åtminstone en kallkälla så förutsättningarna för ett bra rödingbestånd är verkligen goda.

Det är första gången de fiskar sedan isättningen och jag får vara med. Jag har svårt att tro att de alla har hållit sig ifrån sjön under en sådan lång tid men de hävdar bestämt samma sak allihop, det är idag som det första provfisket ska ske. Det är på nåder, det diskuteras nästan på allvar om jag ska bära huva under transporten så att inte platsen avslöjas. Till sist kan jag som nollåtta ändå anförtros en egen skoter och får förstås ligga sist i ledet. Det drar kallt i ansiktet trots att jag kör med ansiktsmask under hjälmen, jag ska på en spännande fisketur och har allt utom det mest väsentliga med mig: kameran. Mobiltelefonernas intåg gör ändå att fångster kan dokumenteras men bildkvalitén blir förstås lidande för mig som är van att ratta en Nikon D50.
Minibalansare agnad med två maggots, någon som känner igen konceptet? Rödingens teckning var mörk, kanske var det en av dem som höll till i djuphålan året runt?

Min stolsryggsäck som kränger på ryggen är fylld med pimpelspön och blänken, mormyskor, minibalansare och blinkpirkar. Maggots, räkor och Edamerostkulor skakar tätt intill varandra och trängs med kaffetermos och gulaschen i mattermosen. Någon pratar sig varm om rödingmäsk som finns med i någon av mesarna. Ja fiskegrejor har vi med oss och förlängning till motorisborren för isen är nog närmare en och en halv meter tjock.
Väl framme borras det frenetiskt, mest för att isen verkligen är nästan halvannanmeter men fiskeivern går inte att ta miste på. Allsköns prylar åker i hålen och det tar faktiskt inte lång stund innan flera av oss hojtar till och spöna böjs till lättade skratt. Rödingar i mängder hugger på våra krokar, de flesta är små på upp till några hekto men med jämna mellanrum kliver fisk på upp till två kg på och då hörs det ordentligt!
En troféröding vilar på isen, kusinen tar fram den för honom så obligatoriska tändsticksasken som finns med på alla hans foton. Ibland skämtas det om att det "är ju den största modellen på tändsticksask"


Vädret vänder, fjällväder, fisket blir inte lika fröjdsamt. Några oroar sig för hemfärden, det mörknar snabbare vid lågtryck.

3 kommentarer:

Kusinen sa...

jomen du skrev om det ja
visst och sommarfisket vart ju bra med, kanske får du hänga på nästa gång!

Anonymous sa...

Det är november nu och snart har vi den där vintern, fina bilder på rödingarna, vilda firrar. Tänk att fånga de på fluga från flytring, men även pimpel är kul, meta och höra ålbjällran klinga, regnbåge för min del då, men spännande!/

Roine

Taggen sa...

Satan Jonas lattjo blog, ja är det inte sketkallt nästa gång du kommer upp så får du haka igen. Ockelbon är lagad så du kan få egen tantskoter