Nyckfullt och utmanande isfiske



Microbalansaren som utmanat många regnbågar genom åren.

En vacker vintermorgon, solen kämpar sig upp över trädkronorna och det känns kallare än de fyra minusgrader som termometern visar. En decimeter ovanför botten hänger min microbalansare agnad med tre maggot, jag ömsom sitter och står och stampar för att hålla värmen. Stirrar med tom blick ned i mitt 130 mm:s borrhål. Håller med jämna mellanrum undan isbildningar i hålet med hjälp av isskopan. Midvinterfiske är för mig ett inaktivt fiske med mycket väntan. Idag är det en väntans dag. I första hålet har jag ett litet nyp, pyttedragning - ett tecken. Mört eller sjukilos regnbåge? Man vet aldrig och det är den spänningen jag söker.

Solen lyser upp den kyliga vinterdagen.

Det bådar gott med kontakt så tidigt men sedan går tiden oroväckande fort. Ett annat hål någon timme senare, direkt vid nedsläpp kastar sig en sjuhektos regnbåge över mitt bete, kort kamp innan fisken krokas av i hålet. Med fyra minusgrader och sju sekundmeters blåst får inte fiskens huvud lämna vattenytan någon lång stund om den ska klara en återutsättning. Själen blir lugn, jag har lyckats lura en fisk. För mig är det viktigt.

Vi byter hål alldeles för ofta kliver fram och tillbaka över sjön, som de gamla pimpelrävarna vi är med abborrepimpling i ryggmärgen. Det blir aldrig bra, regnbågen har sina stråk och de kommer för eller senare förbi det hål man har planterat sig i. Vi finner ingen ro i denna tröghet. Tålamod är det största av mod men tröga dagar är själva tjusningen att tänka ut konstiga eller ovanliga platser som det kanske, kanske är så att det kokar av fisk på…



Skuggsidans kyla trotsas men det hjälper inte.



  

Regnbågen i hålet, krokas av och får simma tillbaka.

Nyckfullt och utmanande på isen, mina första tankar när jag lämnar isen är ofelbart: när ska jag ut nästa gång?