Så nära får det inte vara...

Sista dagarna i april, värmen kommer precis som den brukar vid denna tid på året. För en havsöringsfiskare är det bråda dagar - havsöringen går landnära tills dess att vattentemperaturen når över 10-11 grader. Jag hade planerat en tur med flytring till Killingen, den sydvända viken söder om Sandemar/Dalarö. En fantastisk vik som har tremeterskurvan ganska långt in med ett ordentligt djup utanför. Botten består av sand, sten och tång - leopardfläckig botten säger guiderna saligt leende.
Söndagkväll och jag får med mig TFF:aren Johan, vi laddar ringarna vid parkeringen på naturreservatet och promenerar förväntansfullt bort till viken, när vi passerar en av bäckarna ser vi en lekmogen asp på något kilo stå och vila i strömmen.

När vi kommer fram till Killingen är perfekt: sydlig vind på 4-8 m/s sedan ett par dagar. Vattentemp som pendlade på mellan 8,2-9,1 grader i viken samt grumligt vatten då blåsten legat på. Här gick det havsöring och jagade i det grumliga vattnet. 18:30 tacklade jag på en oliv/vit streamer och begav mig ut i viken. Ringen var precis i höjd med tremeterskurvan och kasten gick inåt viken och var det i tionde kastet det snärtade till i linan, direkt tar fisken skjutlinan som ligger framför mig i ringen, när rusningen är över går den upp i ytan och rullar på havsöringsvis i ytan...

Tankarna far genom kroppen, en enorm tillfredsställelse över att en fisk huggit, storleken på fisken - det här var ingen dussinfisk på två pannor, att Johan var med och bevittnade det hela och när fångsten skulle vara bärgad så skulle snygga foton i flytring kunna tas... Jag fumlar till lite och i ett uns av inte helt spänd lina så släpper fisken.
Tomhet, oerhörd tomhet i kroppen. Nåja det har bara gått tio minuter och fisken finns här försöker jag peppa mig själv. Samtidigt VET jag att det här var chansen, var det vårens chans - det ligger och gnager inom mig...
Vi fiskar på och framåt halvnio har jag nästan gett upp när varken jag eller Johan känt något mer, då beger jag mig in på grundare vatten, halvannan meter, och då hugger ytterligare en fisk trots att linan ligger i båge i vattnet känner jag den men den sitter bara på några sekunder... Kylan tar i oss nu eftermiddagens sexton grader är nu nere i åtta och vinden ligger i, vi packar ihop något tystare än på ditvägen, går nästan fel i mörkret och hela tiden gnager det inom mig. Vi småpratar men jag tänker hela tiden på den missade fisken.

Jag har svårt att somna denna söndagkväll, jag ska ut till Killingen igen nu till Valborgshelgen så är det bara. En valborg för två år sedan fick jag två öringar på samma tur. Det är fortfarande möjligt...